Adriana & Grace Mysteryyard

Gwendolyn lutade huvudet mot det kalla fönstret. Tårarna rann utmed kinderna på henne. Åh, varför kunde hon bara inte anpassa sig som alla andra? Varför var hon tvungen att gråta? Det hade börjat för fyra dagar sedan. Hennes föräldrar hade sagt att de skulle flytta. Då hade det inte varit så farligt, men igår hade hon blivit förtvivlad. Hon hade skrikit åt de och rusat in på sitt rum. Självklart hade hon lyckats snubbla i trappan också på väg upp. Hon hade gråtit sig till sömns, förkrossad över att hon skulle vara tvungen att lämna Sabina. Sabina, hennes allra bästa vän. Hennes klasskompis. Hon skulle behöva lämna Sabina, hennes sköthäst Xander, Ymnedalens Ridskola där hon red och där Xander stod, sitt rum... Allt! Och nu satt hon här, gråtande. 

"Gwendolyn, kommer du? Vi behöver åka nu!" ropade hennes mamma.

Gwendolyn svarade inte. Hon torkade envist bort tårarna, gick in på toaletten och blaskade av ansiktet med lite vatten. Nu kunde ingen se att hon gråtit. Hon tog en flyttlåda som stod i hennes rum. De andra lådorna var redan i bagaget i bilen. Sedan gick hon nerför trappan och ut till bilen. Vårdagen var solig. När bilen rullade ut från uppfarten vid huset kändes det som om Gwendolyns hjärta skulle brista. Men det som gjorde ondast var när de körde förbi Ymnedalens Ridskola och hon såg att Xander gick med på lektionen. På hans rygg satt en lyckligt leende liten flicka och travade runt. Då ville Gwendolyn gråta, men hon höll masken. Gud, den smärtan skulle hon aldrig glömma. Den smärtan gjorde ondare än en fysisk smärta någonsin skulle kunnat göra. Åh, vad hon hatade sig själv för att hon låtit hennes föräldrar skulle få ta med henne till ett nytt ställe som de kallade hemma då.